Beslutet om avbrytande blir förbryllande då vi bara en rätt kort tid hunnit förhandla om den kommande periodens lönehöjningar. Arbetsgivaren hade gett ett löneförslag, som vi på löntagarsidan hade svarat på med vårt eget förslag.
Statsarbetsgivarens beslut framstår i allt märkligare ljus då man granskar vår förhandling om lönehöjningar. Arbetsgivarens senaste och enda erbjudande om lönehöjning var sammanlagt 6,3 % under en tre års avtalsperiod. Den understiger den allmänna linjens (7,8 %) lönehöjningar 1,5 %.
Det betyder vid avtalsperiodens slut att statens personal på årsnivå skulle bli efter löneutvecklingen i andra branscher med flera hundra euro bara i avtalshöjningar. Med en månadslön på till exempel 3500 euro skulle man ligga efter med ungefär 650 € i året.
Statsarbetsgivarens och i sista hand politiska beslutsfattarnas uppskattning av personalen, som gör ett viktigt och kritiskt arbete inom staten, verkar inte vara särskild hög. Europa och världen lever i en mycket osäker säkerhetspolitisk situation. Samtidigt vill landets ledning bygga en lönegrop för personalen inom försvaret, poliser, gränsbevakare, ansvariga för statens datasystem och alla tjänstemän och arbetstagare som tryggar hela den fungerande statsförvaltningen. Det här är svårt att förstå och omöjligt att godkänna.
För att återgå till förhandlingsbordet verkar det uppenbart att vi tyvärr blir tvungna att förbereda stridsåtgärder. Vi gör det inte gärna. Statsarbetsgivaren verkar likväl inte ge oss andra alternativ.
De statligt anställda förtjänar rejäla höjningar. Vi strävar ändå inte efter månen från himmelen. Samma nivå som täckande avtalats i andra branscher, och som redan tydligt blivit en allmän linje, passar oss. Det är inte för mycket begärt.
Skribenten är Fackförbundet Pros ordförande