Mer än 1 100 människor dog då en fabriksbyggnad i utkanten av Dhaka, huvudstaden i Bangladesh, rasade för tre veckor sedan.
Efter det har industriförbundens takorganisation IndustriALL och servicebranschernas organisation UNI Global Union tillsammans med medborgarorganisationer krävt att internationella textilföretag förbättrar arbetssäkerheten och arbetsförhållandena för textilarbetarna i Bangladesh.
IndustriAll Global Union uppger att åtminstone svenska H&M, spanska Inditex samt holländska C&A och Tesco har undertecknat ett bindande avtal , som förpliktar klädkedjorna att se till att fabriksbyggnaderna repareras och försäkra sig om att byggnads- och brandsäkerheten är i sin ordning. Först ut i Finland att underteckna avtalet var Stockmann, som även har kedjorna Seppälä och Lindex.
– H&M, Inditex och C&A visar vägen för andra klädmärken. Avtalet är en påminnelse att vi inte ska glömma arbetarna vid Rana Plaza, som dog i den största enskilda olyckan inom industrin, konstaterar generalsekreterare Jyrki Raina från IndustriALL.
Företagens möjlighet att ansluta sig till avtalet löper ut i dag onsdag vid midnatt.
Mer än 1 250 textilarbetare har dött i fabriker i Bangladesh under ett halvt års tid. Bangladesh är den näst största klädtillverkaren i världen efter Kina. Det finns ungefär 4 500 fabriker i landet som tillverkar kläder åt västerländska kedjor.
Industriförbundens takorganisation IndustriALL och servicebranschernas organisation UNI Global Union publicerar uppgiften om de företag som undertecknat avtalet.
Pro är med och förbättrar arbetsförhållandena i små verkstäder
I Fackförbundet Pro fäste man redan för några år sedan uppmärksamhet vid textilindustrin i Bangladesh. Pro är med i Finlands fackförbunds solidaritetscentral SASKs projekt, i vilket man stöder textilarbetarnas arbetarskydd och hälsovård i slumområdet Keranigonjn i Bangladesh huvudstad Dhaka.
Chefen för internationella ärenden i Fackförbundet Pro, Matti Koskinen, bekantade sig hösten 2011 med projektet på plats och ställe i Bangladesh.
Han besökte Keranikonjin, förort till huvudstaden Dhaka. Där knegar 300 000 människor i 20 personers små verkstäder, som tillverkar tre euros jeans för hemmamarknaden. Av dem är ungefär 200 000 pojkar och unga män.
– Arbetarskydd existerar inte och brandfaran är påtaglig. I slummen finns cirka 300 000 textilarbetare och den enda hälsostationen i området är den klinik som fackförbunden upprätthåller med hjälp av SASKs projekt, berättar Koskinen.
De yngsta arbetarna Koskinen träffade var 12 år.
År 2011 antog regeringen i Bangladesh en lag, enligt vilken den nedre åldersgränsen för barnarbetare är 14 år. Det strider mot ILO:s barnarbetskonvention, som Bangladesh godkänt, enligt vilken den lägsta åldersgränsen borde vara 16 år.
Koskinen berättar att fabrikerna, om man nu kan kalla dem så, fungerar i höghusettor. Varje enrummare är ett separat företag och avskiljs från trappuppgången med en neddragbar vikdörr.
I husen finns ungefär 16 000 företag. Ett företag har i medeltal 20 arbetstagare. Ägarna kommer från den lokala gemenskapen och alla tillverkar samma produkt.
Sandblästring utan skydd
Förutom barnarbetskraft och primitiva förhållanden är lönerna usla. En jeansarbetares månadslön är 50 euro. För det priset får småföretagaren arbetstagarens fulla arbetsinsats 14 timmar per dag, sex dagar i veckan. Den verkliga lönen är mindre, för från lönen som arbetsgivaren betalar går 20 euro till obligatoriska naturaförmåner, såsom att sova i fabriken.
– Enligt lokalbefolkningen skulle först 150–200 euro i månaden möjliggöra en mänsklig utkomst.
I fabrikerna i Keranikojnin finns det i praktiken inget arbetarskydd. Ett stort enskilt problem är sandblästring av jeans, som görs utan annan skyddsutrustning än handskar. Arbetarna utsätts för stendamm.
– Pojkarna kan få de första symtomen på stendammslunga redan efter tre års arbete.
Ett annat problem är brand- och elsäkerheten. Fabrikerna är dammiga och elapparaterna helt oskyddade.
Läkarhjälp från förbunden
Den fackliga organiseringsgraden i Bangladesh är tre procent. Av textilarbetarna är var tionde fackansluten. Fackförbunden har traditionellt ett starkt fotfäste i landet, men förbunden är splittrade och politikerna har makt över många av dem.
Företagshälsovården visade sig vara ett sätt att komma in i fabrikssammanslutningen i Keranigonjin. Samorganisationen för textilförbunden i Bangladesh, BNC, grundade en hälsostation i området.
– Man var mycket entusiastiska över kliniken. Den är det enda stället i hela förorten som erbjuder hälsovårdstjänster. Den besöks dagligen av 50 kvinnor och 40 män eller pojkar. Årligen får 25 000 människor hjälp.
Läkarna arbetar delvis utan ersättning. Staten betalar vaccin och en del av medicinerna.
Koskinen noterade att med klinikens hjälp har såväl arbetstagarna som arbetsgivarna fått ökat förtroende för facket. Arbetstagarna ser att fackförbunden även gör annat än kör de egna medlemmarnas intressen.
– Vi håller på och få med småföretagarna i stödet av kliniken. De förstår att friska arbetstagare framför allt gagnar arbetsgivarna.
Förtroendet för fackförbunden ökar i Bangladesh, för man kan inte alltid förlita sig på myndigheterna. Staten verkar inte intresserad av att övervaka anställningsvillkor och arbetsförhållanden.
– Korruptionen äter det sista av resultatet för den offentliga övervakningen. Som företagare i Bangladesh skulle jag inte behöva vara rädd för myndigheterna, konstaterar Koskinen.
Pro Nyheter/Katja Palhus
Översättning Susanne Paetau