Är Finland mera en del av en nordisk arbetsmarknadsmodell om regeringens alla förslag i regeringsprogrammet om arbetsmarknaden förverkligas?

Forskaren i politisk historia vid Åbo universitet, Ilkka Kärrylä, har utrett likheter och skillnader i de nordiska arbetsmarknadsmodellerna. Fastän de nordiska arbetsmarknadsmodellerna är liknande internationellt sett, finns det många landspecifika skillnader.

– Gemensamt för de nordiska arbetsmarknadsmodellerna är en hög organisationsgrad för arbetsgivare och arbetstagare, en kultur av öppet avtalande, betydelsen av branschvisa kollektivavtal och arbetsmarknadsorganisationernas institutionella roll i beredningen av lagar. Det har dessutom funnits en gemensam syn i Norden att ländernas regeringar inte just stiftar lagar om arbetsmarknaden, om det inte skulle finnas förhandlingsresultat mellan arbetsgivarna och arbetstagarna, berättar Kärrylä.

Det finns även stora och betydande skillnader mellan de nordiska länderna i detaljer gällande arbetsmarknaden och i balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. I Sverige är till exempel kollektiva stora uppsägningar svårare än i Finland, men å andra sidan är lönehöjningsmodellen flexiblare i Sverige än i Finland.

Vad håller nu på och ändrar som för Finland bort från den nordiska arbetsmarknadsmodellen?

Omfattande ensidigt förändringspaket utan förhandlingar

Finland håller nu på att lösgöra sig från kulturen av gemensamt avtalande som hör till den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

– Aldrig tidigare har en regering i ett nordiskt land ensidigt fört igenom ett så här stort paket med reformer av arbetsmarknadslagstiftningen utan ett förhandlingsresultat mellan arbetsgivare och arbetstagare. Omfattningen av den ensidiga reformen är unik i de nordiska länderna, berättar Kärrylä.

Regeringarna har genomfört enstaka förändringar utan förhandlingsresultat, såsom graderingen av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet i Sverige för några år sedan. Nivån på arbetslöshetsdagpenningen i Finland är nu ungefär 55–65 procent med de vanliga lönenivåerna, innan regeringens planerade försämringar och graderingar.

“Russinen ur bullen”-attityd

Eftersom det finns stora skillnader i detaljerna på de nordiska arbetsmarknaderna, hittas mycket bara i ett land, inte i övriga.

– Fastän regeringen i sina motiveringar hänvisar till den nordiska arbetsmarknadsmodellen, hittas många detaljer i regeringens reform bara i ett nordiskt land. Till exempel hittas under ett år långa visstidsanställningar utan motiveringar och oavlönad första sjukdag bara i Sverige, inte i Danmark eller Norge, berättar Kärrylä.

– Nu har regeringen för reformen plockat detaljer från olika nordiska länder som russinen ur bullen. Man försvagar huvudsakligen arbetstagarens ställning men tar inte som motvikt med förnyelser för att förbättra arbetstagarens ställning.

Ensidig försämring av arbetstagarens ställning

Till den nordiska arbetsmarknadsmodellen har det hört att man i avtal beaktar båda parters intressen. Om man till exempel försämrar arbetstagarens ställning i en fråga, förbättras den samtidigt i en annan.

– Det är till exempel lätt att säga upp en enskild arbetstagare i Danmark, men som motvikt är arbetslöshetsersättningen hög och det finns att få många sysselsättningstjänster. I Finland har det igen varit svårare att säga upp en enskild arbetstagare, men arbetslöshetsersättningen är betydligt lägre och sysselsättningstjänsterna sämre än i Danmark, berättar Kärrylä.

I regeringens proposition försämrar man samtidigt den enskilda arbetstagarens uppsägningsskydd och nivån på arbetslöshetsersättningen.

– Arbetslöshetsskyddet är redan nu lägre i Finland än nivån i de övriga nordiska länderna. Den föreslagna graderingen av arbetslöshetsskyddet efter åtta veckor med 20 procent och efter 34 veckor till 25 procent, sänker ytterligare nivån på arbetslöshetsersättningen till en nivå som är klart lägre än i de övriga nordiska länderna.

I Danmark är nivån på arbetslöshetsersättningen ungefär 80–90 procent och i Sverige 80–70 procent av lönen. I Finland kommer ersättningens nivå efter regeringens försämringsförslag att vara ungefär 65–45 procent av lönen utgående från allmän lönenivå.

Från avtalsmodell till lagcentrerad modell

Den nordiska avtalsmodellen grundar sig på öppen diskussion och avtalskultur.

– Speciellt i Danmark avtalar man om frågor i anslutning till arbete främst i kollektivavtal och minst i lagstiftning av alla nordiska länder. Kollektivavtalen har en stor roll även i Sverige och Norge. Redan före nuvarande förändringar har lagstiftningen haft än större roll i Finland än i de övriga nordiska länderna, berättar Kärrylä.

I Sverige har man till exempel avtalat om exportdriven arbetsmarknadsmodell mellan arbetsmarknadsparterna på ett sätt som möjliggjort större grophöjningar i kvinnodominerade branscher. I Finland håller man på och inför samma exportdrivna arbetsmarknadsmodell i lagstiftningen, vilket är ett stelare sätt att verka.

Sålunda håller Finland nu på och fjärmar sig från övriga Norden även i det att arbetsmarknadsreformer främst görs med lagstiftning och inte avtal.

– En bra avtalspraxis har varit ett flexibelt sätt att utveckla arbetsmarknaden och arbetets produktivitet. I Finland kunde man med avtal snabbt reagera på coronapandemin och minska olägenheterna den orsakade arbetsmarknaden, berättar Kärrylä.

Om genuint avtalande mellan arbetsgivare och arbetstagare försvåras och försämras, fjärmar sig Finland ytterligare från den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

– Situationen ser ju inte bra ut, sammanfattar Kärrylä.