Regeringsprogrammet innehåller en formulering om att det är regeringens mål att stärka en exportbetonad arbetsmarknadsmodell. Enligt programmet ska i lagen om medling i arbetstvister skrivas in en bestämmelse om att lönejusteringarnas allmänna linje inte kan överstigas hos riksförlikningsmannen eller i ett medlingsbud av en förlikningsnämnd. Regeringen har också för avsikt att utreda metoder för att förebygga arbetskonflikter och främja frivillig förlikning.

I de internationella avtal som Finland förbundit sig till (bland annat ILO:s konvention) har fackförbundens kollektiva förhandlingsrätt och avtalsautonomi tryggats. Det här innebär rätt att förhandla om arbets- och tjänstekollektivavtal, dvs. löner, lönehöjningar och anställningsvillkor. Den här principen, som vårt avtalssamhälle och de internationella avtalen förpliktar oss till, har vi respekterat i Finland redan i över hundra års tid.

Det är fackförbundens centrala uppgift att för löntagarnas del förhandla och avtala om arbets- och tjänstekollektivavtal för att på det sättet trygga balansen på arbetsmarknaden och främja samhällsfreden. Fackförbundens förhandlingsrätt och avtalsautonomi kan inte underställas att bli de politiska beslutsfattarnas och riksdagens uppgift.

Strejkrätten är en del av den yrkesinriktade organisationsfriheten som tryggas i Finlands grundlag och särskilt i Internationella arbetsorganisationens (ILO) och Europarådets internationella människorättsavtal samt i EU:s grundfördrag, vilka binder Finland. En viktig princip i arbetslagstiftningen är att skydda den svagare parten, dvs. arbetstagaren.

Regeringens avsikt att genom lagstiftning stärka en exportbetonad arbetsmarknadsmodell strider bjärt mot fackförbundens förhandlingsrätt och avtalsautonomi. I praktiken skulle regeringen också begränsa den lagstadgade strejkrätten eftersom strejker och andra konfliktåtgärder skulle förlora sin betydelse då arbets- och tjänstekollektivavtalsperioden löper ut. Arbetsgivarsidan skulle redan på förhand veta att lagen garanterar en lösning enligt den exportbetonade arbetsmarknadsmodellen. Hela den offentliga sektorn och hela den privata sektorn med undantag av fackförbunden som företräder exportindustrin skulle förlora sin avtalsautonomi.

Riksförlikningsmannen som institution har instiftats för att lösa arbetstvister. Om riksförlikningsmannen som institution främjar endast Finlands Näringslivs ensidiga arbetsmarknadsmål, förlorar institutionen helt sin betydelse. Förtroendet för riksförlikningsmannen som institution förutsätter alla arbetsmarknadsparters förtroende och förlikningens opartiskhet. Löntagarnas förtroende för riksförlikningsmannen skulle naggas i kanterna eftersom lagen skulle hindra riksförlikningsmannen att utöva opartisk medling.

Utöver de riksomfattande avtalen skulle en exportbetonad modell baserad på lagstiftningen också begränsa möjligheterna att avtala om företagsspecifika anställningsvillkor. Fackförbunden skulle inte ha möjlighet att ens på företagsnivå förhandla om bättre lösningar. En separat arbetsgivare skulle i förhandlingarna alltid få stöd av lagen och riksförlikningsmannen för att avvärja löneförhöjningskrav.

Regeringens mål om en lagstadgad exportmodell strider bjärt mot fackförbundens förhandlingsrätt, avtalsfriheten, strejkrätten och avtalssamhällets principer. Vi godkänner inte att fackförbundens förhandlingsrätt och avtalsautonomi begränsas genom lagstiftning. Det är inte de politiska beslutsfattarnas eller riksdagens uppgift att besluta om arbetsmarknadsmodellen.

Jorma Malinen, Fackförbundet Pro, ordförande
Riku Aalto, Industrifacket, ordförande
Katarina Murto, Undervisningssektorns fackorganisation OAJ, ordförande
Päivi Niemi-Laine, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL, ordförande
Annika Rönni-Sällinen, Servicefacket PAM, ordförande