Reine Lukinmaa sköter om kaffe, videor och människor

Låt oss först klargöra två saker. Reine Lukinmaa tycker om att prata mycket, för han har ett verkligt tufft jobb. Prat och arbete får likväl stiga åt sidan då det är fråga om kaffe.

– Då jag kom till huset fick jag lov av chefen att skaffa en kaffemaskin. Det har blivit några stycken under årens lopp, småpratar Lukinmaa.

Lukinmaa arbetar som AV-mästare på Nationalgalleriet i Helsingfors. I arbetet kombineras stark kunskap om digital AV-teknik och skapande skräddarsydd användning av den. Då ingen utställning eller föreställning i museet är den andra lik, behöver man emellanåt pauser för att stanna upp och fundera. Sådana pauser där AV-avdelningens gudabenådade barista gjort espresso. Det bjuder Lukinmaa också nu till såväl gäster som arbetskamrater som kommer till sin arbetsplats.

Lukinmaas förhållande till kaffe berättar mycket om honom. Han kan inte förstå sättet som smugit sig in i vardagen, att man inget bjuder åt gäster. I arbete som arbete behövs också seder.

– Kaffet har en väldig social kraft och betydelse. På arbetet har många besvärliga situationer lösts med att man tar en paus, kokar kaffe och funderar om en stund på nytt med bättre humör.

På jobb till barndomens lekplats

Lukinmaa började arbeta på Nationalgalleriet år 1993. Till Nationalgalleriet hör konstmuseet Ateneum, museet för nutidskonst Kiasma och konstmuseet Sinebrychoff. Lukinmaa arbetar på varje museum, men det egentliga hemvistet är Ateneum nära järnvägsstationen i Helsingfors, i barndomslandskapet.

– Då jag var barn bodde vi på andra sidan torget, bakom nationalteatern i Vilhola. Jag hade ett par kompisar vilkas familjer bodde och jobbade på Ateneum. Då blev jag också bekant med Ateneum och träbastun på dess gård.

Espresson som Lukinmaa kokat är snabbt urdrucken och det är dags att följa honom till det inre av Ateneum. Färden går till Ateneums övre våning. Där det på ytterväggen står Concordia res parvae crescunt, finns personalens mötesrum. Tegelstenarna och taksparrarna som lämnades kvar i renoveringen år 2022, påminner Lukinmaa om barndomen.

– Här fanns det en vind där vi sprang i mörkret längs spångliknande broar och jagade varandra. Den tiden har stannat kvar i minnet och då jag går här minns jag fortfarande hur det såg ut då och var kamraternas familjer hade kök och badrum.

Ljud och ljus väcker utställningen till liv

Platsen är den samma, men tiden en annan. Lukinmaas arbete är att med hjälp av ljus, videor och ljud skapa konst och utrymmen i museet, som framhäver utställningarnas specialdrag, men inte stjäl uppmärksamhet från själva saken.

– Med åldern lär man sig att varje grej inte kan användas på alla ställen. Man måste kunna välja.

Det är svårt att berätta med exempel var Lukinmaas tanke och avtryck syns, för de skymtar fram överallt. Lukinmaa dämpar ner det en hel del. Det slår mig att Lukinmaa förberetts för intervju av ishockeyspelarna från Tammerfors, Jutila & Helminen, kända för att vara anspråkslösa.

– Det här arbetet görs tillsammans. Ensam åstadkommer man inget. I varje produktion finns det så många hårda proffs från olika branscher att det ibland svindlar då jag tänker på med hurdana människor jag får jobba.

Vi försöker ändå berätta. Som bäst visas Eero Järnefelts utställning på Ateneum. Före rundan kan museibesökarna sätta sig i auditoriet och lyssna på guidens inledningsanförande om konstnärens karriär. På den vita duken projiceras några av de viktigaste arbetena i stort format till musik från forna dagar.

– Jag var med och byggde den första multimediepresentationen år 2007 och efter det har vi hela tiden utvecklat den. Det nuvarande introt är av min arbetskamrat.

I utställningslokalen syns Lukinmaas arbete i olika slags landskap, stämningsbilder och informationstexter som projicerats med ljus på väggar, golv och tak. Då coronan härjade och stängde konstinstitutioner, projicerade Lukinmaa med sitt team Ateneums arbeten till jättestora speglingar i Ateneums största fönster, till glädje för människor som gick på Järnvägstorget.

– Då jag började var ett tillräckligt recept för AV-planering en krok på väggen och ljus på tavlan. Vi har kommit en lång väg från det. Jag tycker verkligt mycket om att jag hela tiden får fundera på hur något ska skötas.

Nyfikenhet, fortlöpande försök och förmåga att lyssna

För att driva Nationalgalleriet krävs det tiotals olika yrkesgrupper, som hör till olika fackförbund. Lukinmaa har sedan år 2018 varit Fackförbundet Pros huvudförtroendeman i Nationalgalleriet och de senaste åren har han också suttit som de anställdas representant i Nationalgalleriets styrelse.

– Då jag ombads ställa upp, funderade jag i båda fallen vad jag kunde ha att ge. Båda är mycket viktiga uppgifter och via dem får jag direkt kontakt såväl till personalen som till arbetsgivaren. Det är verkligt fint om jag märker att jag via det funnit en lösning på något.

Lukinmaa är känd förutom för kaffet för ett par andra saker. Den första är att han alltid har något AV-försök på gång. Annars kommer man inte på, lär sig eller lyckas.

– Arbetskamraterna kallar mig demo-Lukinmaa, skrattar han.

Den andra saken är att fastän Lukinmaa alltid har händerna fulla med arbete så har han alltid tid. Lukimaa tycker att det hör till människans viktigaste egenskaper, speciellt om man råkar vara förtroendeman.

– Det finns inte alltid ett svar, men ofta är det viktigast för en människa att någon lyssnar och kan ledsaga vidare i frågan. Jag har lärt mig mycket i den här uppgiften, men den viktigaste lärdomen har kanske varit den att jag vid sidan av att tala också lärt mig lyssna.