Text: Jessica Suni
Färre arbetskonflikter, stärkt konkurrenskraft och en positiv ekonomisk utveckling för landet. Det är några av de positiva följder av den svenska arbetsmarknadsmodellen som förhandlingschef Niklas Hjert, vid Sveriges största fackförbund Unionen, räknar upp.
– Den bygger i grunden på att arbetsgivarsidan och den fackliga sidan kan träffa kollektivavtal med ett annat innehåll än lagen, säger han.
Lagen stakar ut ramarna för modellen men kan till stora delar avtalas bort. Det viktigaste är att hitta en samsyn mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.
Hjert ser insikten om att man inte kan stoppa den ekonomiska utvecklingen och företagens utveckling som en nyckelfaktor.
– Ibland krävs det smärtsamma nedskärningar också inom företag som det går bra för. Det är en naturlig del. Men det är viktigt att se till att de som blir av med jobben fort får nytt jobb.
Han säger att modellen skapar förutsägbarhet och tydlighet för företagen.
– Lönekostnaderna blir inte högre än företagen kan bära och vi har väldigt få konflikter på svenska arbetsmarknaden.
Industrin avgör takten
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har sin grund i det tidiga 1900-talets första överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Sin nuvarande form antog den i mitten av 1990-talet i och med slutandet av industriavtalet. Avtalet hade föregåtts av att den svenska ekonomin hade överhettats, industrin råkat i kris och kronan devalverats med cirka 20 procent.
Industriavtalet definierar löneförhöjningen och höjningen av utgifterna inom arbetsmarknaden överlag.
– Den påtagliga effekten sedan slutandet av det första industriavtalet år 1997 är att löntagarna har haft en reallöneutveckling på över 60 procent, säger Hjert.
Det här ser han som ett bevis på att den svenska modellen gynnar löntagarna generellt.
Han tillägger att en väldigt viktig komponent är att man lyckats hålla fast vid att det är industrin som får avgöra takten i löneökningen.
Facken inom industrin, som består av förbunden Unionen, Sveriges Ingengörer, IF-Metall, Livsmedelsarbetareförbundet och GS, samordnar de tunga frågorna.
– Samarbetet är en förutsättning både för tjänstemän och arbetare, säger Hjert.
Viktigt med hög organisationsgrad
År 2000 grundades Medlingsinstitutet (MI) som medlar i arbetstvister. Det här ledde till att industriavtalet fick en särskild roll. Sex år senare fastslogs industriavtalet som norm.
– Den avgörande frågan för att modellen ska fungera är att det finns en samsyn kring industrins betydelse. Vi måste hela tiden se till att nya företag och arbetstagare blir medlemmar, säger Hjert. Cirka 70 procent av de svenska arbetstagarna är organiserade i arbetstagarorganisationer och nästan 90 procent av alla anställda har en arbetsgivare som tillhör en arbetsgivarorganisation.
– Det är oerhört viktigt att både arbetsgivare och fack ser till att ha en hög organisationsgrad, säger Hjert.
Den höga anslutningsgraden ger legitimitet till träffande av kollektivavtal.
Också arbetstagare som inte är med i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen drar nytta av situationen. Kollektivsavtalsbundna arbetsgivare bör nämligen tillämpa avtalet även på dem.
Sverige har ingen lagstiftning om minimilöner utan det är arbetsmarknadens parter som svarar för lönebildningen. Sammanlagt finns det cirka 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.
Olika lösningar för olika branscher
Niklas Hjert säger att effekten av den svenska modellen är betydande också ur internationellt perspektiv.
– Den sticker ut och framstår som ett bra sätt att reglera arbetsmarknaden. Det här sättet gör att man kan hitta olika lösningar i olika branscher.
Han påpekar att det finns likheter mellan den svenska modellen och modellerna i det övriga Norden, men att det till exempel i Finland förekommer ett större inslag av staten. Modellen skiljer sig från vad som gäller i övriga EU-länder i det att organisationerna för arbetsmarknadens parter i Norden traditionellt har en stark ställning.