Året var 1989. Jag hade fått ett sommarjobb vid skattekontoret i min hemkommun där jag skulle räkna skattekort och skriva ut de ”papper” som kunderna bad om, vilket innebar skatteintyg. Dessutom fick jag veta under introduktionen att om en lång person med skallig hjässa och långt hår på sidorna kom in i aulan skulle jag genast springa till bakrummet och ringa nödnumret.
Redan under den första veckan kom min kollega för att prata och berätta om en trevlig förening på arbetsplatsen som anordnade evenemang, filmkvällar och utbildningar. Föreningen bestod av trevliga människor och om det skulle uppstå problem på arbetsplatsen skulle de hjälpa till även då. Det lät bra. Så jag fyllde i medlemsformuläret och godkände att arbetsgivaren kunde dra av några tiotals euro i medlemsavgift direkt från min lön.
Året därpå fick jag en fast tjänst på skatteverket och medlemskapets fördelar kom väl till pass när jag blev utsatt för graviditetsdiskriminering (vilket jag inte förstod då). Man hotade också att ta ifrån mig semesterdagar som jag enligt tidningen jag fick från fackföreningen hade rätt till. Förtroendemannen på kontoret skötte saken på ett föredömligt sätt och jag fick tillbaka mina semesterdagar på nolltid. Då förstod jag för första gången konkret vad det innebär att inte vara ensam i arbetslivet – och varför medlemskapet i facket är ett skyddsnät i arbetslivet.
I dag är fackmedlemskap inte en självklarhet för alla arbetstagare. Man kan tala om medlemskapet som en försäkring, men när man verkligen räknar alla fördelar som medlemskapet ger, betalar sig medlemsavgiften mångdubbelt. Få av oss låter bli att försäkra sin bostad eller sin fritid. Om vi försäkrar våra hem och vår fritid, varför skulle vi då inte försäkra den plats där vi tillbringar tiotusentals timmar av våra liv?
Arbetslivet har inte alls blivit lättare, utan tvärtom. Ett medlemskap lönar sig just nu, i detta ögonblick, och inte först när skadan redan är skedd. Kanske kan vi i fackföreningarna också ta en titt i spegeln på hur vi marknadsför medlemskapet.
För min del var det avgörande att en bekant kollega tog upp ämnet och pratade med mig som en människa till en annan. Om någon på din arbetsplats frågar dig om fackmedlemskap – kanske kan det ögonblicket vara lika betydelsefullt för någon annan som det var för mig. Fackmedlemskap behöver inte vara mer komplicerat än så.
Skribenten är direktör för servicesektorn och den offentliga sektorn och tror på trygghet i arbetslivet.
