Europeisk statistik för 2000-talet tecknar en tydlig bild av strejkandet i världsdelen. Av Finlands stora konkurrerande länder har det strejkats minst i Tyskland, Holland och Sverige. Frankrike, Italien och Belgien hör för sin del till de strejkbenägna länderna. Finland, Norge och Danmark återfinnas mellan de här grupperna vad gäller strejker och arbetsdagar som gått förlorade på grund av strejk.
Allmänt taget har antalet strejker rasat i början av det här årtusendet i alla EU-länder jämfört med 1990-talet, undantaget Frankrike och Österrike.
Under åren 2010–2019 förlorades det till exempel 128 arbetsdagar per tusen arbetstagare i Frankrike på grund av strejk och 98 dagar i Belgien. I Tyskland med få strejker förlorades 17 arbetsdagar och i Holland 19 arbetsdagar i året per tusen arbetstagare. I Finland och Norge var motsvarande siffror 59 och 55 enligt ETUI:s statistik.
I Finland höjs de genomsnittliga siffrorna av enskilda stora arbetskonflikter som räckt länge, såsom Skogsindustrins sju veckor långa lockout år 2005 och UPM:s och Pappersförbundets arbetskonflikt år 2022, som varade i månader.
Ett bra och förtroendefullt förhandlingssystem minskar antalet strejker
Vad förklarar då det varierande strejkandet i de olika länderna i Europa? Pros chef för internationella ärenden Matti Koskinen är insatt i frågan och berättar:
– I till exempel Frankrike och Belgien, där det strejkas mycket, är förhandlingssystemet väldigt splittrat. Det har lett till strejker.
Däremot finns det i arbetslivets förhandlingssystem i Tyskland, Holland och Sverige många element som ökar förtroendet och öppenheten, vilka minskar antalet strejker.
– I de länderna har arbetstagarna exempelvis lagstadgad representation i företagens förvaltning. Personalens representanter följer med företagets ekonomiska situation och känner till nuläget. De anställda ges också mer genomskinligt information och det motiveras grundligare om till exempel saker gällande permitteringar och massuppsägningar än vad det görs i Finland.
I Tyskland, Holland och Sverige förs genuina förhandlingar på företagsnivå, där arbetstagarna har makt att godkänna förhandlingsresultat.
– I Finland slutar omställningsförhandlingar mycket ofta oenigt och arbetsgivaren fattar ensidigt beslut. Arbetstagarna får inte ordentlig information och alternativ undersöks inte ens. Då genuin förhandling och interaktion saknas i samarbetsförfarandet, vill man lättare uttrycka sin åsikt, även olovligt, berättar Koskinen.
Öppen förhandling om kollektivavtal minskar strejker
Kollektivavtalsförhandlingarna är också öppnare och genomskinligare i länder där det strejkas mindre.
– I Tyskland, Sverige och Holland ger parterna sina förslag, också om lönehöjningar, rentav tre månader före förhandlingarna. Så kan man föra en offentlig diskussion om förslagen och motiveringarna till dem. Det här görs ju inte i Finland, utan ibland har till exempel arbetsgivaren gett sitt lönehöjningsförslag först till förhandlingarna hos riksförlikningsmannen, säger Koskinen.
I Sverige skapar man också opartiskt en gemensam lägesbild av ekonomin, som båda parter kan luta sig emot i sina motiveringar och i förhandlingarna.
– Ett öppnare och genomskinligare förhandlingssystem minskar tydligt strejkande. Trots det förekommer det strejker i Tyskland och Holland för att påskynda kollektivavtalsförhandlingarna, berättar Koskinen.
– Om arbetsgivarna och arbetstagarna i Finland skulle skapa en gemensamt godkänd lägesbild och förhandlingsprocessen skulle vara öppen som i Sverige, skulle behovet av strejker minska i Finland, funderar han.
