Vi frågade professorn i arbetsrätt vid Åbo universitet, Seppo Koskinen, hur betydligt regeringsprogrammet förändrar arbetslivet och arbetstagarnas rättigheter.
Ändring av samarbetslagen försämrar förutsättningarna för lokalt avtalande
Professor Seppo Koskinen förundrar sig över varför man vill ändra den nyligen förnyade samarbetslagen på ett sätt som försämrar dialogen och möjligheterna till lokalt avtalande på mindre arbetsplatser.
– Arbetstagarna och arbetsgivarna begrundade och planerade tillsammans samarbetslagen för ett par år sedan. Då såg man inte ens på arbetsgivarsidan behov av så här betydande förändringar, funderar Koskinen.
För tillfället tillämpas samarbetslagen i företag med minst 20 anställda. I regeringsprogrammet vill man att tillämpningsområdet för samarbetslagen begränsas till att gälla företag som sysselsätter minst 50 arbetstagare.
– Om man på riktigt vill utveckla lokalt avtalande, varför ändras samarbetslagen så att den försvagar dialogen och lokalt avtalande i små företag. Också i dem vore det skäl för arbetsgivarna och arbetstagarna att lyssna på och diskutera med varandra.
Samtidigt föreslår regeringen att minimitiderna för omställningsförhandlingar om uppsägningar förkortas till hälften av vad de varit.
– Jag förstår inte förslagets arbetsrättsliga grunder. Redan nu har förhandlingarna kunnat avslutas tidigare än minimitiden, genast då båda parter anser att saken behandlats, säger Koskinen.
Medlingssystemet lamslås
I regeringsprogrammet tänker man ändra förhandlingssystemet så att riksförlikningsmannen inte enligt lagen skulle få förhandla en löneuppgörelse som överstiger lönehöjningarna i exportbranscherna.
– Enligt internationella avtal kan man inte med lag bestämma gränser för förlikningsmannens avtalsförslag i medlingsförfarandet. Det är ju förödande för hela medlingssystemet om förlikningsmannen inte kan medla arbetstvister, förundrar sig Koskinen.
Enligt honom borde det finländska medlingssystemet tvärtom stärkas enligt Sveriges exempel. I Sverige har det satsats mer på medlingssystemet och det fungerar redan med framförhållning i fråga om arbetstvister, till skillnad från situationen i Finland.
Radikal ändring: Tvingande lagstiftning som stöd för den starkare
En stor principiell ändring i arbetslivet är också att det i regeringsprogrammet finns flera punkter som försämrar arbetslivet med tvingande lagstiftning. Det här betyder att man inte ens med kollektivavtal kan avtala annorlunda.
– I arbetslagstiftningen har det ansetts att i lagen bestäms minimum ur arbetstagarens synvinkel, som inte kan underskridas i avtal. Nu skulle man börja föreskriva tvingande lagstiftning som tryggar arbetsgivarna, fastän det vid förhandlingar just är arbetsgivarna som är den starkare parten. Det här är verkligen en stor radikal ändring i arbetslagstiftningen, säger Koskinen.
Dylika ändringar som inskrivits i regeringsprogrammet, och som man inte ens med kollektivavtal kan avtala annat om, är:
– Förkortning av tiden för meddelande om permittering, och lönebetalningsskyldigheten i samband därmed, till sju dagar (nu 14 dagar).
– Återanställningsskyldigheten i arbetsavtalslagen slopas för företag och samfund som sysselsätter under 50 personer, till vilka hör 45 procent av alla arbetstagare.
– Det finns inte motiveringar för tvingande lagstiftning i dessa frågor. De här är just de frågor som lämpar sig att avtalas om i kollektivavtal, menar Koskinen.
Stor principiell ändring i arbetsfredslagstiftningen
Femdubbling av nivån på plikten för olaglig stridsåtgärd till 150 000 euro och en personlig påföljdsavgift om 200 euro för arbetstagare, är enligt Koskinen grundläggande förändringar i hela arbetsfredslagstiftningen.
– I olagliga strejker är det ofta fråga om så kallade utmarscher, då arbetstagarna reagerar på omfattande uppsägningsplaner eller försämring av anställningsvillkoren. Enligt internationella avtal är det möjligt att för en individ bestämma om påföljdsavgift för olaglig strejk, men samtidigt borde det inskrivas i lagen att enskilda arbetstagare skulle ha arbetsfredsplikt. Om man föreskriver påföljdsavgift utan arbetsfredsplikt är det en stor principiell ändring i arbetsfredslagstiftningen och skulle kräva lagberedning på trepartsbasis, säger Koskinen.
Var blev försonlig utveckling av arbetslivet?
Lagberedning på trepartsbasis – mellan arbetstagare, arbetsgivare och staten – har bestämts i internationella avtal.
– Om regeringen bestämmer slutresultatet, är det i princip inte fråga om trepartslagberedning, säger Koskinen.
Nu håller just detta på att ske fastän arbetslivet i Finland traditionellt utvecklats försonligt i samarbete.
– Det hotar bli en fortlöpande tvist om arbetslivet, vilken aldrig tar slut. I en bra demokrati beaktar majoriteten också minoriteterna i arbetslivets beslutsfattande. Annars fattas det nu majoritetsbeslut av ett slag som nästa annorlunda majoritet ändrar tillbaka. Inte vill vi väl ha ett sådant system i Finland, bävar Koskinen.
